Texter

Krönika på uppdrag av SM-finalerna i handboll 2013
Publicerad maj 2013

Handboll – det bästa som finns.
Men vad ger handbollen, vad har den gett mig? Och vad tar den?

Handboll har varit ungefär hela mitt liv så länge jag minns, så på ett sätt har den gett mig allt jag har. Glädje och sorg och vänskap och kärlek. Minnen. Bästa vänner.
Handbollen har gett mig två OS, ett VM, två EM och en EM-final. Och den har gett mig fem år i Danmark och en massa elitseriematcher i Sverige.

Men handbollen har aldrig gett mig en SM-final. Eller så är det kanske snarare så att det är jag som aldrig har tagit den där SM-finalen. För man kan ju inte få allt serverat bara, men det var det nog ingen här inne som trodde heller.

Handbollen har tagit all min fritid och all min vilja. Alla träningar och läger och matcher har hindrat mig från att göra hundratusen saker som jag kanske hade gjort annars. Men som vanligt så säger jag precis som alla andra – det har varit värt varje sekund.
Och det har det ju, för jag vet inget annat, känner inte till ett liv utan. Eller har hittills inte känt till ett liv utan.
Inte förrän nu, när jag sitter här utan handbollen för första gången i mitt liv. Rikare och fattigare på samma gång.

Dom som står där ute på plan är fortfarande mitt i det och det är deras tur nu. Det är dom som hör ljudet inifrån hallen, har halva släkten på läktaren och tänker att tiden går så långsamt fram till matchstart. Det finns inget max på antalet high five man kan dela med lagkompisar och inte nog med glödande ögon på dom bredvid, men ändå vill man bara börja, nu, direkt! Men ändå ha det kvar för alltid. I alla fall om det går bra.

Som om man vinner till exempel. När det blir guldhattar och champagne som man dricker ur pokalen. Det är så klart dit man vill, alla vill, det är på grund av guldhattarna som all den där tiden man inte kan göra annat än att tänka på handboll och leva handboll blir värd något i slutändan.

Men på något sätt är alla vinnare, även dom som förlorar just idag. För det man har fått är större än det man blivit av med. Det ska man alltid komma ihåg.

Man ska minnas att glädjen alltid är viktigare än vinsten.

 

Krönika på uppdrag av Expressen med anledning av EM 2010
Publicerad under december 2010

Okej, jag har klättrat ut ur bubblan och är tillbaka i vardagen. Och det är rätt gött det med. Det är som att hela kroppen har fått en stor mängd ny energi som bara väntar på att få släppas lös. Jag vill skjuta tusen skott varje dag, hoppa över häckar till förbannelse. Jag vill nästan träna ihjäl mig inför det som kommer. Det känns så otroligt starkt nu.

När vi landade i Göteborg efter mästerskapet var det någon journalist som undrade hur det kändes inför matchen om knappt en vecka. Och just då kändes det inte så oerhört spännande med en seriematch mot Sävehof, det kan jag verkligen erkänna. Men det räckte egentligen bara med att komma ner till Heidhallen och vara med på en enda träning för att all den där energin jag plockade med mig hem från EM skulle omvandlas till en förväntan. Jag vill vidare, framåt, bli bättre. Drömmen om VM känns ännu starkare nu och vi har ett helt år på oss. Hur bra kan vi bli? Hur långt kan vi nå? Bra och långt. Men vi måste behålla den där härliga känslan av att slå ur underläge för det är då vi kämpar som ett lag.

Igår spelade Skuru mot Skövde. En svårtippad match mellan två lag som har blandat lite under säsongen. Men igår var det mer frågan om två lag som haft ett helt EM-uppehåll att längta efter att få spela match igen.
Det är en väldigt speciell känsla att bära med sig när man lyckas med något, som efter EM. Och jag tror att det på något sätt har spritt sig till alla damspelare i Sverige. Själv är jag inte så värst bortskämd med sådana där framgångar, men medaljen ligger där hemma och glänser som en påminnelse.

Matchen mot Sävehof då?
”Jag är så himla trött.” Sa Jessica Helleberg till mig under en frikastsituation rätt tidigt i matchen. Vi spelar ju mot varandra, vänsterkant mot högerkant.
”Jag med.” Svarade jag. Och det var jag. Men kanske inte så mycket i benen som i huvudet. Den där omställningen från landslagsspel till klubbspel. Det är mycket som snurrar i medvetandet då.
Men det är skönt att vara tillbaka i dom gamla vanorna igen. Och att vara tillbaka med ett självförtroende som jag inte haft på väldigt länge. Att få öva kantskott i västra Göteborg och förbereda sig för framtiden.

Jag är faktiskt själv förvånad över hur mycket glädje jag känner inför resten av säsongen. Handboll har nog aldrig varit så här roligt.

Krönika på uppdrag av Expressen med anledning av EM 2010
Publicerad under december 2010

Det var ju det där med att landa. Rent fysiskt befinner jag mig nu hemma i Göteborg, men mentalt är jag nog kvar, inkapslad i den där bubblan. Jag har fortfarande inte fattat vad det är som har hänt. Det har ingen av oss.

”Vi önskar er välkomna till Göteborg”, sa piloten när vi landat på Landvetter. ”Och så vill vi säga ett stort grattis till handbollslandslaget för EM-silvret!”
Alla runt omkring oss började klappa händerna och kvinnan tvärs över gången utbrast:
”Åh men gud, är det ni? Som jag har tänkt på er! Vad duktiga ni är!” Och så la hon till: ”Det är du som är Annika va?”

I välkomsthallen var det galet. Mängder av människor och media och släkt. Vi fick massor av blommor och folk höll tal. Kramkalas och fotoblixtar. Sen åkte jag och hämtade min katt. Hon hade vuxit.

Finalen var fantastisk. Det största jag varit med om. Allt från uppvärmningen till prisceremonin. Den innehöll allt som jag hoppades. Utom möjligen just segern då. Men det struntar vi i just nu. Glöden fanns där och viljan. Publiken var massiv, den gula svenska klacken hördes över alla andra och vi kände oss så otroligt lyckliga över att få vara där, just då. Och så fick vi medaljer av den danska prinsen.

Vardagen känns väldigt stillsam nu. Skönt till viss del, men efter att ha levt ihop med 15 tjejer, två tränare, två sjukgymnaster, en klippare, en materialare, en läkare och en norsk guide i tre veckor i streck känns det konstigt att vara själv.

Hundra gånger har vi fått frågan: Hur gick det till? Och nu när jag har nästan-landat på västkusten kan jag berätta det för er. Den långsiktiga satsningen har jag nämnt tidigare, men det finns också något helt annat. Det handlar om en perfekt sammansatt grupp och om känslan som finns i den. Samhörighet och en gemensam dröm om att bli bäst. Nu är vi inte bäst än, så därför fortsätter vi brinna för vårt mål.

Men hur landar man egentligen från ett EM-silver? Jag har aldrig provat det innan och känner mig lite som en rookie. Minst sagt.
Vi är klara för VM i Brasilien nästa år. Bara en sådan sak. För varje match vi spelar ihop blir vi starkare som grupp och det är just som ett kämpande lag vi har tagit oss dit vi är nu. VM väntar och sedan förhoppningsvis OS. Vi längtar ihjäl oss, sneglar lite på våra medaljer och drömmer om mer.
Och medan vi väntar kommer jag sakna att dela rum med Helgesson som alltid tappar bort nyckeln, sakna att mobba Kain för leopardmössan. Jag kommer sakna att sitta bredvid Flognman i bussen på väg till träningarna. Sakna Bosons konstanta bubbel, Torstensons kommentarer och Wibergs värme. Jag kommer sakna dom allihop.

Krönika på uppdrag av Expressen med anledning av EM 2010
Publicerad under december 2010

Vad är det som händer?
Det måste vara det senaste dygnets mest uttalade mening bland oss. På riktigt alltså. Med efterföljande leenden och små glädjehopp i klungform. Som ett inneboende jubel som släpps ut lite då och då.
Men inte helt, för vi är ju inte riktigt klara än. Sista EM-matchen idag. Finalen.
Det känns i hela hjärtat. Stolthet och glädje. Och jävligt mycket surrealism.

När det var tio minuter kvar av matchen mot Rumänen igår var jag säker på att vi skulle vinna, trots att det stod lika. Det kändes över hela plan. Lugnet och vårt självförtroende, det finns inget bättre. Jag kommer ihåg att jag tänkte:
Känn efter nu, kom ihåg känslan!
Och det kommer jag definitivt att göra. För vem skulle kunna glömma vägen till en EM-final? Den första någonsin.

Direkt efter matchen var det dopingkontroll för mig och Johanna Wiberg. Så vi dansade oss genom korridoren och upp för trappan. Där möttes vi av två rumänskor på dåligt humör. Vi tvingades sluta dansa för stunden.
”Vad är det vi håller på med”, viskade Jojo till mig när vi satt där och väntade på varsin stol. Och hennes leende efter den meningen, jag glömmer det aldrig!
Själv började jag lipa när jag satt på läktaren mellan mina föräldrar och kollade på Norge – Danmark. Strax innan TV4 Sport frågade om en intervju. Det bara kom över mig, hela grejen. Nästan tolvtusen personer på läktaren och man kunde knappt höra sig själv tänka. Kanske lika bra i och för sig, för efter den matchen hamnade liksom resten av livet ännu lite mer på standby.

Det är en väldigt speciell känsla att gå och lägga sig i sin hotellsäng en lördagkväll och veta att oavsett vad som händer så kommer vi att stå på en prispall och ha en medalj runt halsen inom tjugofyra timmar.
Det är det här allt går ut på! Det var hit all träning ledde mig. Och jag skulle göra det tusen gånger till för chansen att få uppleva det här igen.

Norge idag. Vi har redan slagit dom en gång så vi vet att det går. Då saknade dom tre spelare, idag har dom kallat in en extra. Det kommer bli den svåraste match vi någonsin har spelat, det kan jag lova er. Mot ett revanschsuget Norge, i en EM-final. Och för att återgå till det där med surrealismen: vinner vi idag kan man nästan kalla det för ett mirakel.

Men visst, planen har samma mått den här gången och bollen är ungefär lika stor. Allt kan hända och vi tror självklart på oss idag, precis som vi gjorde igår. Det som talar för oss är att vi knappt har förstått var det är vi hamnat och kan spela på precis som vanligt.
Något som är säkert är i alla fall att vi kommer visa glädje och vilja och att vi aldrig kommer att ge upp. Och så hoppas vi att vi får stöd av den danska publiken idag. Jag antar att dom inte är så förtjusta i norskorna efter förlusten igår.

Men alldeles oavsett hur det går idag kommer jag att vara mer än stolt över oss.

Krönika på uppdrag av Expressen med anledning av EM 2010
Publicerad under december 2010

Nu har vi tagit oss hit. Till semifinal. Längre än vår egen målsättning och ännu längre än folkets förhoppning. Jag förstår att ni är förvånade och undrar lite hur det gick till. För till och med vi själva är överraskade.

Men jag visste att vi skulle klara det mot Ungern. För under hela andra halvlek satt det ett gäng norrmän alldeles bredvid den ungerska klacken och skrek hejaramsor till oss.

”Kom igen Annika! Bra kämpat Fredén!” Ropade dom när vi låg under med tre.
”Det går vägen nu, det går vägen!” Hejade dom sen, när det stod lika. Fast på norska då. Och då kan man ju bara inte förlora.

Vi vet att vi förtjänar den här seminfinalplatsen. Och för er som tror att det här bara är en fluga, en tillfällig plats i finrummet där vi hamnat med hjälp av ett bananskal kan jag bara säga: glöm det! Den här satsningen började redan tjugohundrafem. När Ulf Schefvert spatserade in som förbundskapten och vände uppochner på sandlådan.

”Spring då!” Skrek han på sandvikenmål. Och vi sprang som galningar.
”Vi ska slåss med dom bästa lagen”, sa Ulf sedan. Och vi fattade ingenting, för det hade ju tidigare bara varit som en ouppnåelig dröm.
Men vi lärde oss leva med det långsiktiga målet i vår vardag. Och det var Ulf som tillsammans med Per Johansson fick oss att tro på oss själva. För det ska dom hyllas i evighet.

Så nu sitter vi här, på semifinaldagen. Och vi tror på oss själva.

Är vi stolta? Som fan.
Men nöjda? Nej.

För mycket vill som bekant ha mer. Nu vill vi vidare. Målsättningen som hette sjundeplats har bytts ut mot final. Och det känns inte ens konstigt att säga det:
Vi vill till final.

Det vi har gjort hittills är stort, det har vi förstått, men hur stort, det går nog inte riktigt att ta in.
”Alla pratar handboll nu”, säger dom där hemma. ”Ni är hjältar.”
Det känns svårt att fatta. Vi är bara dom vi alltid har varit som kör på med samma satsning som vi gjort i flera år. Men med en skillnad: det verkar vara vår tur nu.

Ungern åkte hem i torsdags. Med precis samma uttryck i ansiktet som vi haft så många gånger. Besvikelse. Och med en önskan om att få spela om matchen. Eller matcherna. Hej då Ungern, bra kämpat.

Under hela det här mästerskapet har vi stått stadigt med fötterna på jorden och tagit en match i taget. Och det har känts lika fantastiskt varje gång vi vunnit en match. Varje sms, telefonsamtal och ord på facebook värmer så otroligt mycket. Det ska ni veta.

Men vi ber verkligen inte om ursäkt för att vi var bättre den här gången.

I matchen mot Norge kunde vi spela helt utan press på oss. För ingen, inte ens dom närmast sörjande, trodde att vi kunde vinna då. I ett mästerskap, i Norge, inför den norska kungen och flera tusen norrmän. Men det kunde vi.

Tidigare facit mot Rumänien är inte lysande. Fler förluster än vinster, helt klart.
Men nu när lugnet har sänkt sig efter gruppsegern i Lillehammer är vi säkra på två saker:

Det här är ingen match vi ber om ursäkt för att vi ska få spela.
Och:
Vi tror på vinst idag mot Rumänien!

För vi gillar att slå ur underläge, att vara underdogs. Och än så länge är vi fortfarande det.

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out / Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out / Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out / Change )

Google+ photo

You are commenting using your Google+ account. Log Out / Change )

Connecting to %s